logga

Besök på Sjöhistoriska Muséet den 13 september 2011


RTPK på Sjöhistoriska muséets utställning om pirater.

1 Tisdagen den 13 september tog ett tjugutal RTPK:are skydd undan stormen bland piraterna på Sjöhistoriska museet.Sedan Gunila prickat av och kontrollerat att endast ett fåtal av den anmälda styrkan blåst bort på vägen, inträdde en yngre tjinona som visade sig vara guiden Annelie.

 Raskt tog hon oss upp till utställningen Vem är pirat? Vid en översiktskarta fick vi se hur piraterna sedan urminnes tid gärna sökt sig till de marina handelsvägarna, och så sökte vi oss till våra egna rötter och berättelsen om hur vikingar överföll och plundrade klostret i Lindesfarne i Northumberland . Det ska ha skett den 8 juni året 793 efter vår herre Jesu Kristi födelse, och det brukar anses vara då vikingatiden började. Klostret hade anlagts på 600-talet på ön Holy Island, som har förbindelse med fastlandet när det är ebb. Våra handlingskraftiga förfäder dödade flera munkar, och tvingade resten att fly. Sedan fortsatte de varva fredlig handel med plundring och sjöröveri i ett par århundraden. För nordmännens raseri, bevare oss, milde herre Gud! (A furore Normannorum libera nos, Domine), utbrast Gunila, en bön som ska ha uppstigit från kyrkor och kloster i det katolska Västeuropa - dock ej belagd i samtida källor, visar referentens efterforskningar i Wikipedia.

99
Den svenske piraten Störtebeker/Vitaliebröderna
llustration: Stefan Lindblad

Sjöröveriet blev småningom en del av statskonsten, och Annelie fortsatte att berätta om Vitaliebröderna som under de dansk-svenska krigen på 1300-talet, utrustades med kaparbrev av Albrekt av Mecklenburg, för att smuggla viktualier - krubb alltså - till det belägrade Stockholm, som hölls av Albrekt styrkor i kriget mellan honom och unionsdrottningen Margareta. När segern lutade åt henne bytte en del av Vitaliebröderna sida, men huvudstyrkan fanns kvar som sjörövare på Östersjön långt in på 1400-talet. Tills sist lockades de i en fälla, det som påståtts vara ett värdefullt handelskepp, visade sig krylla av knektar som förde rövarna till Hamburg för offentlig masshalshuggning på torget. 

 En mera fosterländsk sjörövare var Lars Gathenhielm, Lasse i gatan, som under något decennium kapade fientliga handelsfartyg med fullmakt av Karl XII, utfärdad i Bender 1711, där det bland annat står: "... hafwe Wij härmed och kraft af denna Wår öpna Caper-Kommission welat tillåta och befullmäktiga honom Lars Gathe at under warande detta Kriget capra på Wara Fiender, at på allehanda sätt och wis gjöra dem all möjlig skada och afbräck."  Kronan levererade karolinervärjor och annan utrustning som fanns till beskådan i utställningen. Lasse i gatan anklagades även för olagligt sjöröveri, men klarade sig genom att han hade kungens beskydd. Efter hans död 1718 tog änkan Ingela Hammar över verksamheten.  

78Algeriska piraten Ali Khoja.
llustration: Stefan Lindblad

Sjöröveriet drevs vidare och långt in på 1800-talet plågades Europa av sjöröveri och slavjakt som bedrevs mot kristenheten av de muslimska Barbaresquestaterna i Nordafrika, något som rättfärdigades med de övergrepp som katolikerna begått när de drev ut morerna från den Iberiska halvön. Och man nöjde sig inte med att härja i Medelhavet, utan tog för sig även i våra nordliga trakter. Anne-Lie berättade också om det så kallade turkrånet på Island i juli 1627, som kallades så eftersom Barbarsquestaterna låg under det Ottomanska väldet, då en sjörövarflotta drog runt i flera dar kring Vestmanneyar där de plundrade och fångade folk huvudsakligen på Heimeya: Isländska Wikipedia berättar att de slog ihjäl dem som stack opp eller inte verkade gå att sälja med förtjänst, och tog med sig 242 personer till slavmarknaden i Alger. En av de mest kända var fiskarshustrun Guðriður Simonardóttir, kallad Tyrkja-Gudda, som skrev brev hem och efter flera år tillsammans med ett halvdussin karlar vart friköpt av danske kungen. När sällskapet satt i Köpenhamn och väntade på att vintern skulle ta slut så man kunde segla hem till Island,. skulle de återinskolas i den kristna tron. Mne det bar sig inte bättra än att den unge kritendomsläraren, teologie studeranden Hallgrímur Pétursson råkade göra den dubbelt så gamla Tyrka-Gudda med barn och vart relegerad. Dock räddade sig paret till Island och vart i sinom tid lagligt gifta, och minsann blev inte Hallgrímur Islands största psalmdiktare! Idag är den väldiga Hallgrímskirkja mitt i Reykjavík uppkallad efter honom. Fast det är en annan historia som Annelie inte gick in på.

2
3
4

 Däremot visade hon en av världens tre autentiska sjörövarflaggor inlånad från sjöfartsmuseet på Åland, urblekt till en ljusröd kulör och med lite krutstänk och skador på sin grinande dödskalle, liksom ett svenskt lejdbrev som visade att det betalats tribut för ett fartyg och dess kapten. Brevhuvudet revs av och skickades till sjörövarstaterna, kaptenen behöll undre delen, passade bitarna ihop fick han fri lejd. Men man undrar - hur gick det om rövarna hade flera sjörövarskepp och han mötte ett som inte hade fått brevhuvet...? Senare under 1800-talet tvangs norska fartyg föra svensk unionsflagg bortom Finestère. Det fattiga Norge hade till skillnad från unionsbrodern Sverige inte råd att betala tribut till piraterna, så den svenska flaggan gav bättre skydd än den egna i røtt vitt og blått.  
5

 Vi fick också en inblick i det pågående sjöröveriet utanför Somalias kust, där fattiga svältande fiskare som sett havet utfiskat och förgiftat av dumpade gifter hittat ett nytt näringsfång.Och se hur svenska flottan deltar i skyddet av handelsfartygen. Många bilder och föremål illustrerade sjöröveriet.

67

 Med ryggen mot en film som visade andra världkrigets u-båtspirat i färd med att torpedera ett handelsfartyg, avslutade vi rundvandrignen med att studera modeller av vikingaskepp. Annelie tyckte vi varit lite frågvisa, men det berodde väl på att hon varit en pedagogiskt fängslande och grundlig ciceron, om än tiden tilllåtit referenten att här tillföra ytterligare lite information.   

 När vi så sett oss mätta på pirater gick de flesta ner i bottenvåningen och beundrade marinmålningar av den rysk-armeniska konstnären Ivan Konstantinovitj Ajvazovskij - som levde 1817-1900, för sent för att måla av svensk-ryska sjöslag eftersom de upphört. Det närmaste han kom Sverige var väl en skildring av slaget vid Bomarsund, då franska och engelska flottan bombarderade Åland under Krimkriget. Den som var med på förra höstens baltiska resa kunde försjunka i en fredligare vy över Reval från Finska viken och jämföra med hur Tallinn tedde sig från havet när vi den gången åkte hem. Jag tror det blåste mindre den dan!  

/Mats Leander