Weteranerna går backstage.

Onsdagen den 25 januari samlades en skara Weteraner i snålblåsten utanför Göteborgs stadsteater. Vi skulle gå backstage på den ärevördiga teatern.

Vi var inte så många, en 12-13 stycken. Förmodligen hade inbjudans befogade varning att besöket innebar mycket trappspring avskräckt.

Och mycket trappor blev det. Att gå runt i Stadsteaterns verkstäder är som att besöka Roms katakomber fast ovan jord. Vindlande och trångt. Man undrade hur hantverkarna hade det innan tillbyggnaden år 2000.

Vår guide hette Eva Lundgren, nu jobbade hon i växeln men hon var enligt egen utsago född in i huset. Mamma hade jobbat på teatern och systern jobbade på teatern och själv hon hade tidigare varit påklädare och allt i allo, som t.ex. barnvakt åt medverkande ungar. Hennes största teaterupplevelse verkade inte ha varit på Götaplatsen utan i teaterns exil på Storan. Då hade hon varit påklädare och stått i kulissen och sett Henric Holmberg domdera som Hitler och Filip Zandén tappa skosulan som Speer.(Regi, Jasenko Selimovic). Holmberg skrämde förresten slag på förbipasserande på gatan utanför lunchrummet när han mycket porträttlik satt och fikade i full Hitlermundering.

Vi var som sagt inte så många men de flesta hade nog en varm känsla för Stadsteatern även om dess konjunkturer har skiftat genom åren. Jag hörde att Matts Brunnegård liksom jag mindes Kolbjörn Knudsen som Gustav Vasa. Då snackar vi 1955! Och Weteranernas Dennis Svensson hade faktiskt jobbat där som belysningsmästare innan han blev ljudtekniker på SVT.

Göteborgs stadsteater byggdes 1934 i funkisstil och avlöste Lorensbergsteatern (där Galenskaparna härjar nu) som Göteborgs dramatiska teater. Är för övrigt Sveriges äldsta stadsteater. Götaverken byggde den vridscen som fortfarande funkar och det var teaterlegenderna Per Lindberg och Knut Ström som konstruerade det teatertekniska i denna då toppmoderna teater. Eva Lundgren nämnde också Karin Kavli och Mats Johansson, några av de kända chefsprofilerna innan hon tog med oss in i korridorerna på tillbygget som ju kom till efter att teatern stängts efter några turbulenta år i slutet av 1900-talet.

För dem av oss som bara hade sett teater framifrån så att säga, var det fantastiska saker vi fick se utanför attributverkstan. Vad sägs om en jättelimpa, en smaskig plasttårta och några avhuggna fötter. Eva avslöjade, utanför patineringen, att många kläder tillverkas i både två och flera upplagor. Exempelvis en klänning med och en utan kräks – det skulle bli för krångligt att tvätta bort kräkset varje dag så då byter man klänning istället. Samma sak med en blodig särk som kläs på liket efter att mordet skett och så fanns där en regnrock som alltid såg våt ut. Trevligare för skådisen i fråga än att alltid vara våt. Däremot avundades vi inte Guje Palm som spelade drottningen i Hamlet när vi kände på hennes klänning. Det var inget fusk med 1500-talskläderna, den vägde kilon minsann. I bastuvärmen på Studion dessutom! Eva visade sakkunnigt att sådana klänningar oftast knäpps med hakar och hyskor. Knappar funkar inte i brådskan mellan klädbytena och blixtlås kan totalstrejka om man har bråttom, men man får alltid fast några hakar.

Kläderna är viktiga på teatern! Inte minst för skådespelarna – funkar inte spelet kan det hända att de skyller på kläderna. Eller ett stramt snörliv kan räta upp en vacklande rollgestaltning.
En trappa upp låg kostymateljén eller skrädderiet där man höll på för fullt med att sy kläderna till Bibeln som är nästa uppsättning. Av vad vi såg av skisser och prover verkar det mest handla om Gamla Testamentet. Job skulle iklädas konstfärdigt draperade trasor. Tyvärr var det ingen som kom på att fråga hur man hade tänkt sig Adam och Eva. Det hade varit intressant att se fikonlöven. Ateljéerna har en pjäsansvarig för varje uppsättning och vi fick i alla fall intrycket av att hantverkarna hade en hel del att säga till om när det gällde utformningen på kläder och masker. Engagerade och kunniga är de.
– "Det händer att skådespelarna kommer hit och läser ur pjäserna för att vi skall få veta vilken känsla utstyrseln skall förmedla", berättade man i skrädderiet.
Inte är det något fusk heller om någon trodde det! Kläderna är kvalitet och allt sparas för att kunna återanvändas.
Perukerna gör vi för hand och de skall hålla i 50 år, sade Elisabeth Collin som stod för mask och peruk. Där fick vi se vad en perukstock egentligen är. Jag hade faktiskt bara hört det som skällsord tidigare. Men där stod de på en hylla – alla skådespelarnas kranier i trä. Även om skådespelarna har eget hår, vilket de flesta har, använder vi oftast peruk i alla fall, sade Elisabeth och visade en 40-talsperuk som Marie Delleskog burit (i Påklädaren). Även om hon har hår så det räcker har vi inte tid att lägga upp det i en konstfärdig 40-talsfrisyr varje kväll utan då är det enklare med en peruk. Perukchefen stönade lite under arbetsbördan och med en mastodontföreställning som den omtalade Bibeln verkar bli, behövs det nog många och långa peruker. Överhuvudtaget verkade arbetstempot vara högt i verkstäderna - snickare och målare gnodde som myror i den stora snickarsalen. Så avslutades besöket på Stadsteatern med att vi verkligen fick gå backstage på Studion där vi ännu en gång förundrades över hur all värme i huset samlas just i detta teaterrum, och hur man trots ombyggnader inte lyckats hitta något sätt att istället få ner värmen på Stora scen där det är litet kyligt och skådisarna repar i kofta. Studion byggdes som repetitionssal men redan tre år efter teaterns öppnande hade man kommit på hur bra den lilla salongen passade för mindre uppsättningar och experimentteater. Det bästa med Studion är att man ser bra från alla platser, det gör det lätt för biljettkassörskan, avslutade Eva Lundgren. Vi tackade henne för den initierade och engagerade guidningen och gick ner för alla trapporna till foajén för att runda av med en oväntat god kanelbulle och gott kaffe.

Text: Bo Nordström
Foto: Helena Meurling