(Arne Sanfridsson: Denna lilla resumé skrev jag ca 1975, men den är nog lika intressant fortfarande)

Radiotjänsts första inspelningsförfarande var grammofonskivor och de första maskinerna anskaffades i början av 1930-talet. Ditintills hade Telegrafverket svarat för all teknik inom radion såväl apparatur som personal, och det skedde med stor sparsamhet. Några pengar för lek med inspelningsgrejor ville man inte satsa på, utan sådant fick Radiotjänst klara med sina programpengar. På detta sätt uppstod en teknisk verksamhet inom programföretaget. Det första steget togs 1931.

Johan von Utfall anställdes 1934 för att hjälpa företaget med den nya tekniken, och denna enda tekniska tjänst har sedan vuxit till nuvarande omfattning av kanske 2000 personer inom koncernens samlade teknikavdelningar.

Inspelningarna gjordes först på celluloid, men ganska snabbt övergick man till lackinspelning på ett bastant bärarmaterial, till en början både glas och aluminium. Sedan kom ju Al-lackskivorna att vara allenarådande för dagligt programbruk. Sådan inspelning på lackskivor användes fram till 1955, oftast på 44 cm stora skivor för att få litet mera tid på varje skiva. Fördelen med skivor var att det var lätt att hitta rätt inslag, vilket är av stort värde i nyhetsinslag o d.

Graververken var i början enkla, dvs försedda med endast en tallrik, men man gick snabbt över till dubbelverk som medgav kontinuerlig inspelning med parallellkörning vid övergångarna. Teknikerna sattes ofta på hårda prov när det gällde att köra reportage med många inslag i följd på flera olika skivor. Vissa tekniker blev virtuoser på att hantera fyra tallrikar samtidigt och att göra omärkliga övergångar mitt i musikstycken på rätt ton osv. Åke Lundin och Ernst Fogelberg var berömda för sina konster härvidlag.

På de grammofonverk från AGA som användes under 1950-60-talen satt skivtallrikarna direkt på axeln till en mångpolig synkronmotor vilket gjorde att varvtalet kunde varieras med nätfrekvensen. Vissa verk var försedda med en roterande omformare, och detta utnyttjades av bl a Ernst Fogelberg som gjorde halsbrytande men tonriktiga övergångar mellan musikstycken under namnet Musikmosaik. I direktsändning! Det var ekvibrillistik av rang som han presterade.

En del remarkabla expeditioner under 20-talet med den otympliga och svårhanterliga inspelningsapparatur som då fanns. Von Utfall gjorde en expedition med Sven Jerring till Estland 1938 och Axel Hedin en till USA i samband med Delawarejubiléet. De äventyrligaste resorna gick dock till mera exotiska länder, nämligen Mongoliet och något senare till Missiones i Brasilien.

Henning Haslund hade Mongoliet som sin stora livsdröm och han försökte i början av 1920-talet tillsammans med några andra danskar etablera en nybyggarkoloni djupt inne i Asien. Han fångades dock snart helt av folket och deras kultur och företog två insamlingsresor för Radiotjänst plus en tredje som slutade med hans död någonstans under vägen.
Haslunds första resa 1936-37 företogs med ett enkelt Telefunkenverk och vid den senare 1938-39 hade han ett dubbelt AGA-verk med sig. Ett stort problem på dessa resor var givetvis strömförsörjningen, och man fick släpa med sig tunga ackumulatorer och laddningsaggregat för dessa. Haslund forslade apparaturen ömsom på hästrygg och ömsom kamel, och han lyckades samla in omfattande folkloristiskt material av stort etnografiskt värde.

Missionesexpeditionen företogs 1947 av Manne Berggren och Åke Lundin. Även i detta fall släpade man med den tunga och tungarbetade utrustningen under förhållanden som var långt från vad våra dagars reportrar kan tänka sig.

Magnetiska inspelningsmetoder

Under mitten av 30-talet framkom flera nya inspelningsmetoder för ljud, det var detta årtionde som blev ljudinspelningens födelseperiod, det kan man verkligen med fog säga. Dels fick vi ljudfilmen, dvs ljuduppteckning genom att variera svärtningen längs ett smalt spår utmed filmens kant, en metod som tills helt nyligen i olika former varit allenarådande på våra biografer, En annan metod som arbetade med fotografisk film var det s k Philips-Miller-systemet. Här skar man ut ett spår med varierande bredd i svärtningsskiktet på filmen, men den metoden blev aldrig någon succé, i varje fall inte inom vårt företag.

Och så kom den magnetiska inspelningen genom stålbandsapparaterna. Vi fick den första maskinen 1935. Senare kom ytterligare 2, samtliga av fabrikatet Marconi-Stille. Metoden var inte i bruk särskilt länge, den slogs snart ut av det magnetiserbara plastbandet. Man kan säga att stålbandet spelat ut sin roll redan 1940, och den sista maskinen togs ur bruk 1948.

Inspelningen skedde på ett 3000 m långt och 3 mm brett stålband, för övrigt av svenskt fabrikat, Uddeholm. Bandet löpte med hastigheten 1,5 m/s och spolarna var 60 cm i diameter och kostade ca 300:- per st, en verkligt stor kostnad på den tiden, mer än en månadslön för de flesta tekniker. Bandet måste skarvas genom svetsning och efterföljande slipning, så redigeringar var inte möjliga.

Maskinerna var tekniskt mycket avancerade med ett styrsystem för bandet som var synnerligen elegant. Bandet var likströmsmagnetiserat och bandbruset och distorsionen avsevärda.

Nästan parallellt med stålbandstekniken arbetade man i Tyskland med magnetiserbara plast- och pappersband. Det var AEG som först kom fram med användbara maskiner, och magnetofonen var född.
De första maskinerna var likströmsmagnetiserade och bandbruset var störande. Tvenne herrar, Braunmühl och Weber, experimenterade med maskinerna och enligt legenden fick man en dag självsvängningar med hög frekvens i en inspelningsförstärkare. Till sin häpnad fann man att kvaliteten på inspelningen då plötsligt blev oerhört mycket bättre. Man hade uppfunnit förmagnetisering av banden med högfrekvens. Deras patent bär årtalet 1939, och det blev ett mycket omstritt patent som ledde till långvariga processer både i Sverige och annorstädes. Det påstods nämligen att Kurt Atterberg, känd kompositör och patentingenjör på patentverket hjälpte
igenom patentet pga sina nazistiska sympatier, och att metoden varit känd tidigare på ett annat magnetiseringsområde. Patentet blev upphävt och AEG förlorade alltså den striden.
I detta sammanhang förtjänar det att nämnas att dagens standard för bandhastighet härstammar från dessa första maskiner. Man hade en drivspindel - kapseln heter det numera med amerikansk språkdominans — med diametern 10 mm, och med en fyrpolig synkronmotor blir bandhastigheten 78 cm/s. Efter kriget tog ju amerikanerna över hegemonin på bandspelarområdet, och 78 cm/s kallades då i stället 30"/s. Genom upprepad halvering fick man sedan 15, 7,5 "/s etc. På senare år har ju kulturen åter fått överhand och numera anger vi bandhastigheterna åter i cm-skala. Men väldigt många människor tror att ursprunget är den amerikanska tumstandarden, vilket alltså är fel.

Radiotjänsts första likströmsmagnetiserade maskiner kom 1938 och något senare fick vi 10 st högfrekvensmaskiner av modell K4. De gick i drift under hela krigsperioden fram till ca 1950. Vi fick dem i utbyte mot kullagerleveranser till tyskarna.

Herr Braunmühl blev senare teknisk chef för den tyska radion-televisionen i Baden-Baden, en vänlig och trevlig man, som jag träffade flera gånger och även besökte på hans arbete.

Radiotjänst hade stora svårigheter att helt utnyttja de inköpta maskinerna för vi kunde aldrig få fram mera än de först levererade 200 banden, vilka vi fick återanvända så gott det gick fram till 1949, när de första nytillverkade banden kom fram.

Amerikanernas uppfattning om bandspelarteknikens utveckling kan belysas med följande upplevelse:

Vid ett tillfälle sommaren 1949 fick jag besök på Radiotjänst av en amerikan av den stöddiga typ som det fanns gott om efter kriget. Han berättade med stora ord och gester att nu hade amerikanerna uppfunnit något som skulle revolutionera radion, nämligen inspelning på plastband. Jag lyssnade på honom en stund och tog med honom till korridoren intill, där våra AEG-magnetofoner stod och snurrade i fyra rum å rad.

Hakan föll bokstavligen ner på honom och det tog en lång stund innan han fick mål i mun igen, och då var röstläget ett annat.

Amerikanska "intelligenstrupper" hade efter kriget letat igenom Tyskland efter hemligheter och funnit dessa magnetofoner. Dessa tog man med sig hem och var nu i färd med att göra efter. Men detta kände min besökare inte till.

Eftersom landet var avspärrat under hela kriget och behovet av bandmaskiner snabbt ökade beslöt Radiotjänst att låta svenska AEG tillverka 10 nya och som man hoppades bättre maskiner. Tyvärr motsvarades inte ambitionerna av kunskapsnivån hos någotdera företaget, och resultat blev oanvändbart. Maskinerna stod fortfarande i en skrubb när jag började på företaget våren 1948.
Det blev en av mina första uppgifter att försöka få maskinerna att fungera. Med hjälp av Ernst Lindholm gjorde jag om dem så gott det gick och vi fick dem brukbara. Då kom Karl Erik Gondesen från tyska radion i Hamburg på besök, och han var tyskarnas stora auktoritet just på magnetisk inspelning. Hans mor var svenska och han talade vårt språk riktigt bra. Vi fick honom att stanna två veckor och han lärde mig väldigt mycket om allt vad denna teknik innebar. Vi byggde sedan nya förstärkare till maskinerna och sedan gick de bra.

Magnetofoner fanns fram till slutet av 50-talet bara i Tyskland, Finland och Sverige, och ett par år senare standardiserade vi parametrarna för magnetisk bandinspelning inom de nordiska länderna. Denna standard blev i stort sett bibehållen vid den CCIR-standard som snart kom till. Så litet pionjärer kan vi skryta om att ha varit.

Den första inspelningsmaskinen för TV fick vi 1959.

Arne Sanfridsson