Ett utdrag ur Boken "Bakom Kameran" av Cvetan Slepcev".

"Boken är en praktfull biografi, berikad med bilder på mina tjänsteuppdrag med landets populäraste och mest kända personer. Över 3 decennier i tjänst på SVT som fotograf." Boken är slutsåld men den kan laddas ner som en pdf-fil - kostnadsfritt - på hemsidan http://www.cvetan.se.

En kunglig jul

En av de största dagarna i Sverige är julafton. Jag minns vårt eget julfirande i Jugoslavien, då man strödde ut halm i olika delar av rummen och stoppade ner mynt i den. Sedan följde barnens jakt på så mycket lycka som möjligt, det vill säga pengar. Och så den välsignade julkakan, ett bröd som bröts i bitar och med en dinar i. Den som fick den skulle ha lycka med sig hela året. Först nu förstår jag hur det kom sig att pengen, liksom av en slump, alltid hade befunnits i min bit - för att jag var pojke!

I Sverige firar man ju med mycket mat. På julbordet ska det finnas ett femtontal sorters fisk: sur, söt, salt, kokt, rökt. Vidare sallader av rödbetor, gurka, vitkål, rödkål, och så färskpotatis med dill och köttbullar. Det är förrätten. Huvudrätten är den storslagna julskinkan som kokas i ett nät. När den har kallnat häller man över en sås av vispade ägg och senap och sätter in den i ugnen. Till den serveras snaps, som vår slivovits, i speciella snapsglas. I skinkspadet doppar man bröd. Efter detta följer olika dessertostar med vindruvor till, och för barnen finns det lussekatter. Höjdpunkten är dansen runt granen och julklappsutdelningen. Hela landet befinner sig under den här månaden i ett enda kaos på grund av julklappshandlandet. Jag minns de små nyårspresenter som mina föräldrar kunde unna oss barn.
Före jul år 1986 samlades kungafamiljen i ett underbart rött hus i Storlien för att åka skidor. TV-teamets hotell låg bara några minuter från huset. Vi stod ett tiotal meter från ingången till huset och väntade på att medlemmarna i kungafamiljen skulle komma ut så att jag kunde köra dem till backarna! Livvakterna var inte helt nöjda med att prins Philip, prinsessorna Madeleine och Victoria samt drottning Silvia och kung Carl Gustaf skulle åka i TV-teamets bil. "Får vi plats allihop?" frågade kungen, och jag svarade "Självklart, varsågoda!" Kungen hjälpte mig att stuva in skidorna och stavarna. I bilen satt även fotografen Bengt. Prinsen och prinsessorna pratade glatt på, eftersom det var första gången de åkte i en av TV:s bilar. Vi åkte genom dalen och kom fram till en backe utan lift. Jag stannade bilen nära Torbjörn, den kände reportern Sven Strömberg och hovets underbara presschef Elisabeth Tarras-Wahlberg. Bengt filmade hela tiden, medan jag spelade in alla kommentarer. Det var en fantastisk dag, idealisk för skidåkning och inspelning. Prinsessan Victoria och prins Philip fick lätt på sig skidorna medan prinsessan Madeleine hade lite problem och ramlade flera gånger, till syskonens skratt.
Under de senaste två åren hade man använt videoband mer och mer, något som framkallade motstånd hos erfarna filmare. Tekniken gick framåt, men prototypkameran Beta var för stor och tung. Bengt var nästan 60 år, kraftig och med dålig kondition, så jag fick hjälpa honom att lyfta upp kameran på axeln. För Bengt var det mycket ansträngande att ta sig upp och ner i backen för att filma ur olika vinklar.
Skidåkning är inte min favoritsport, men det var intressant att jobba i det här exklusiva sällskapet, som om vi var en familj. Vi skojade och retades varje gång någon av oss satte sig på rumpan. Den här tiden på året fanns det inte mycket dagsljus, högst två tre timmar om dagen, så vi jobbade oavbrutet. På eftermiddagen tändes strålkastarna i backen. Vi hade förfrusit oss för länge sedan, så jag kände inte ens kylan trots att jag darrade. Det var samma sak med barnen, vilket innebar slutet på dagens skidåkning.
Jag slängde in skidorna, och de frusna barnen kastade sig in i den uppvärmda bilen. Jag körde försiktigt samma väg tillbaka, medan barnen skrattade och pratade om sina fall och hur skönt det skulle bli att komma in i det varma huset. Kungabarnens barnsköterska öppnade dörren. Hon hjälpte dem av med skidkläderna och pjäxorna. Vi trodde att vi hade filmat klart för dagen. Men, med ett leende på läpparna sa den underbara värdinnan drottning Silvia: "Ni måste också värma er!" Jag blev helt förbluffad av erbjudandet. Vi fyra gick in i huset med vår utrustning. Torbjörn och Sven Strömberg var lika överraskade som jag. Kungen sa: "Filma vad ni vill!"
Jag tog upp två strålkastare för att lysa upp vardagsrummet. Temperaturförändringen var inte bra för kameran; det hade bildats imma på objektivet och vi måste vänta ett tag innan vi kunde sätta i gång. Barnsköterskan gav barnen saft och te, medan drottning Silvia vände sig mot oss och sa: "Jag vill gärna bjuda på min vinterspecialitet, som har en god effekt när man ar så här frusen" Hon värmde något slags specialvin och lade i en brasiliansk-tysk krydda. Hur skulle jag ha kunnat motstå det glas som hon så vänskapligt erbjöd mig? Vilken upplevelse, som i en dröm! Hon betonade att vi skulle andas in ångan, vilket påminde mig om det varma brännvin som man dricker på vintern i Jugoslavien. Jag hade aldrig kunnat ana att jag skulle fä värma mig med drottningens specialitet mitt i kungafamiljens hus. Otroligt! Vilket sällskap!
Medan kungaparet, Torbjörn och Sven samtalade, visade jag barnen mina mikrofoner och Bengt sin kamera. Prins Philip satte på sig hörlurarna och riktade mikrofonen mot prinsessan Madeleine, som satt och gnolade. Prinsessan Victoria satt i Bengts knä och tittade genom kameran. De var så glada, det var en ovanlig händelse för dem. De betedde sig som helt normala barn. Jag mindes hur min dotter Meri på samma nyfikna sätt hade följt olika inspelningar. Dessa underbara kungliga in-divider var som andra barn i deras ålder. Men när jag satt bredvid prins Philip och undslapp mig ett "helvete också", pekade han på min mun och sa: "Inte så, det är fult!" De var verkligen väluppfostrade.
Det här var höjdpunkten på alla mina inspelningar med kungafamiljen. Det kändes som ett slags pris. Livvakterna fick inte komma in i huset, men hela tiden följdes vi av presschefen Elisabeth Tarras-Wahlbergs blick. Vi tog ett varmt farväl av dem och tackade för gästvänligheten.

Vid sjutiden på kvällen kom vi till hotellet, där vi före middagen samlades i Bengts rum. Elektronikens fördel visade sig genom att vi omedelbart efter inspelningen kunde titta på delar av materialet. Jag kom först till det reserverade bordet i hotellets matsal. När Torbjörn anlände satte han sig mitt emot mig och sa: "Jag har länge tänkt föreslå det här, för jag har sett och följt ditt arbete länge nu och uppskattar dina ansträngningar och din disciplin. Borde du inte omskola dig till fotograf'? Bengt är nära pensionen och du har den kapacitet som krävs för arbetet. Jag skulle vilja att du var fotograf och min ständige medarbetare". I detsamma kom Sven och Bengt, samt Elisabeth, som också bodde på hotellet. Musiken kom igång, och jag bad fru presschefen Elisabeth om en dans! Hon nickade lätt och log ett brett leende. Den fantastiska dagen fick en härlig avslutning.
Nästa morgon erbjöd sig Bengt att börja köra mot Stockholm. Det förvånade mig eftersom det alltid var jag som körde. Vi två stack iväg, medan Torbjörn och Sven tog tåget. Bengt var lycklig över att han efter så många års arbete hade fått uppleva att ha de två vackra prinsessorna i sitt knä och stolt visa kameran. Jag svarade att en sådan gammal räv till fotograf var värd detta. Vägarna var hala och han körde tämligen fort, antagligen av lycka; när man har kört en halvtimme på sådana vägar glömmer man bort riskerna och slappnar av. Ett hundratal meter framför oss dök två älgar upp. De gick långsamt över vägen. Bengt greps av panik och bromsade för hårt. Bilen kanade fram, det fattades bara några sekunder innan vi skulle köra rakt in i älgen. Som tur var fanns det ett dike och en hög snövall intill vägen.
Bilen fick sladd och körde rakt ner i diket och in i snövallen. Lyckligtvis hade vi bilbältena på. "Hur mår du Bengt?" sa jag och tog upp hans glasögon från golvet. Han svarade: "Åt helvete, men allt är okej!" Dörren gick
inte att öppna för snön. Jag vevade ner rutan och pressade mig ut genom fönstret. Jag försökte öppna Bengts dörr. Jag tog bort tillräckligt med snö för att han skulle kunna ta sig ut. Det rådde total tystnad, inte en själ någonstans. Den tjugogradiga kylan fick oss att piggna till, vi hade bara skjorta och tröja på oss. Vi kröp in i bilen igen och tog på oss jackorna. Vi märkte knappt när en kolonn av tre Volvolimousiner passerade, för att sedan stanna.

Den upprörda drottning Silvia och kung Carl XVI Gustav
i skratt.

Dörren till limousinen i mitten öppnades och ut kom drottning Silvia i tjock tröja. Hon sprang fram mot oss, med en livvakt bakom sig. Hon gick oroligt fram till oss och frågade hur det stod till. Vilken varm och vänlig kvinna kungen levde med! Kungen själv skrattade gott när han märkte att ingen var skadad. När han frågade Bengt vad som hade hänt svarade denne: "Det var glädjen från gårdagens lyckade jobb!" Livvakten gav drottningen en päls. Det märktes att hon var lättad över att vi mådde bra. Kungen öppnade motorhuven på team bilen. Han var bra på motorer, så han kontrollerade allt. Han vred om nyckeln och sa att allt var okej.
Drottning Silvia berättade att hon hade känt igen vår bil och sagt åt chauffören att stanna. I sådana situationer stannade man inte, för man visste aldrig om det var en falla, men när hon hade känt igen oss hade hon beordrat chauffören att stanna. Prinsen och prinsessorna hade tagit tåget, för de reste aldrig tillsammans. En av chaufförerna ringde på mobiltelefon efter en bärgningsbil. Drottning Silvia sa att hon tänkte stanna ända tills hjälpen hade anlänt, och kungen bad livvakterna meddela besättningen på det flygplan som väntade på dem att de skulle bli en och en halv timme försenade. När kungaparet såg att vi två fortfarande var chockade, pratade de lugnt och mycket professionellt med oss, som om de var psykologer. Bärgningsbilen befann sig som tur vari närheten och drog upp vår bil ur diket. Kungen steg in och körde ett tiotal meter framåt och bakåt. Sedan steg han ur och önskade oss lycklig resa. När sällskapet tog farväl av oss sa drottningen: "Kör försiktigt !" Kungakolonnen försvann, bärgningsbilen likaså, och Bengt och jag fortsatte vår färd. Jag sa till Bengt att detta var en händelse som vi sällan skulle glömma, för vilka statsmän i världen skulle ha betett sig på det sätt som vår mänskliga kung och hans underbara drottning hade gjort!
Vägen till Stockholm var lång men inte tråkig. Bengt satt och halvsov, allt medan min chock sakta släppte. Jag tänkte på Torbjörns erbjudande om att bli fotograf. Alla idrottsmän har som mål att komma på första plats eller ta en medalj, men för det behövs det tid och tålamod. Jag hade tack vare skickligt arbete tagit en bronsmedalj, som ljustekniker, och sedan silver, när jag blev ljudtekniker. Jag var lycklig över mina framgångar. Men nu hade min pojkdröm åter väckts till liv: att bli fotograf, och på det sättet ta guldet! Jag hade Torbjörns stöd, och han var en bra tränare som ville hjälpa mig. Jag mindes min vän Maks, som alltid hade sagt åt mig att hålla ut ända till slutet. Det gav mig mod!
Vid första bästa tillfälle knackade jag på hos min chef Lars Johansson, som kände till mina kvaliteter väl. Jag sa åt honom att jag uppfyllde alla krav för att få skola om mig till fotograf. Jag nämnde Torbjörns önskan att jobba med mig. Min chef sa varken ja eller nej, men han lovade att höra sig för. Jag hade vistats så mycket bredvid kameror så jag kände till den här delen av yrket också, men som utlänning var jag tvungen att ha papper det. Återstod bara att vänta.

Uppfylld dröm med "guldmedaljen"-kameran på axeln.