RTPK - Förrådsbacken

I juni 1984 utgav Sveriges Riksradio (Britt-Marie Bystedt) en liten
skrift som hette "Radiohuset, kv Förrådsbacken i Stockholm.
En av artiklarna som behandlar själva området och byggnaderna
på Förrådsbacken återges här.

Kring Förrådsbacken
Kulturhistoriska notiser av
Bo Ancker

DET FINNS FÅ OMRÅDEN i och omkring Stockholm, som innehåller så pass disparata element - både i direkt och i överförd bemärkelse - som just denna del av Östermalm, vilken går under beteckningen Gärdet. Eller Ladugårdsgärdet på det forna Ladugårdslandet, som det hette före år 1875. Man behöver ju bara granska ägarelängden från äldsta tider för att inse, att det är just kring detta förutsättningarna alltid funnits. Och finns.
Det började på medeltiden, innan dess var det väl förmodligen Vår Herre som rådde över alltsammans. Att detta var Kronans mark stod klart från början. Liksom att kungen var överhöghet och bestämde i stort sett hur allting skulle vara ordnat. Han hade ju en av sina stora, viktiga kungsladugårdar här ute. Vid Vädla i nuvarande Nobelparken nere vid Djurgårdsbrunnsviken. Betesmar-kerna sträckte sig ända bort till Kungliga Borgen och längre ändå. Till resterna av urgamla Kaknäs By från järnåldern ungefär.
Kungens ord och order gällde här. Det kan vara originellt att känna till att under lång tid, så betraktade kungarna själva Stads-holmen - Gamla Stan - som sin högst privata egendom. En sorts tomt kring det kungliga slottet Tre Kronor helt enkelt.
Magnus Ladulås (död 1290) var en i många stycken slipad taktiker, som visste att skaffa sig återförsäkringar i många olika sam-manhang. Han var ju också from, det ena hindrade inte alls del andra. För att kanske försäkra sig om en salig hädanfärd tog han helt enkelt och donerade en avsevärd massa mark i den dåvarande stadens utkanter till nunnorna i S:ta Clara kloster. Det torde ha blivit själamässor i parti och minut som tack för det.

Stora Stenskjulet

Klostret behöll både ladugården och verksamheten i all sin tid. När Gustav Vasa kastade ut katolska kvrkan och drog in egendomen till Kronan. det är nu det uttrycket dyker upp på allvar, så var det inte mycket som skilde i den yttre verksamheten. Stalldrängar och ladugårdspigor, vilka var anställda av klostret, fick förmodligen bli i sina sysslor. De hade ju ingenting med reformationen att göra. Möjligen blev deras timliga lön något bättre.
Det disparata i framtoningen av Ladugårdsgärdet i allmänhet och vår tomt Förrådsbacken i synnerhet, vilket antyds inledingsvis, det torde ligga i kontrasten mellan å ena sidan den rena militära vardagen nog så handfast - erinras om de bägge blodiga slagen vid Vädla t.ex. - och den ljusa svenska sommarnatten när livet lekte och dansen gick i gröngräset till regementsmusikens toner.
Ballongförsäljare bakelsegummor självaste majestätet Carl XV i dansens virvlar förgyllde det hela å andra sidan.
På sätt och vis har detta kvarter Förrådsbacken haft karaktären av en fästning order långliga tider i forna dar. Åtskilliga högre befälspersoner skulle ha uppskattat om den bilden varit än mer uttalad. Det tyder kvarvarande dokument på.
Kongl Artilleri Laboratorium är det äldsta namnet, och där ska beteckningen Laboratorium tas i den ursprungligaste meningen = arbetsplats. Namnet kom att passa ovanligt väl, när det började laboreras på allvar vid tillverkningen av krut och fyrverk. Stock-holms Tygstation är en betydligt yngre beteckning, och den försvann egentligen inte härifrån förrän vi drog in här år 1961. Beteckningen existerar alltjämt och förvaltas numera av Armémuséum varifrån huvudmannaskapet för sagda Tygstation alltid utgått. ("Tyg" från ty. " Zeug" i detta fall = verktyg, vapen.) Det svenska artilleriet har alltid känt sig knutet till just denna plats, och då är det inte onaturligt att det ursprungliga A 1 vid Valhallavägen betraktat sig som huvudman på flera sätt. Allt svenskt artilleri stammar för övrigt mer eller mindre direkt från A 1. Detta gäller också det finska artilleriregementet, vilket avspeglar sig på den av mig vårdade och förvaltade Kongl Artillerikyrkogården, inom vår tomt.
Stora Stenskjulet - vår huvudrestaurang som bekant - har mera som ök- än smeknamn ibland kallats för Drottning Kristi-

Gravvård på Artillerikyrkogården..........................................Ingången till Krutkällaren som syns nedan

nas ladugård," en beteckning som är lika enfaldig som absurd, eftersom byggnaden tillkom senast år 1750. Man rör ihop flera äldre begrepp, om man nyttjar den. Inte heller har där varit stall (uppgiften i Andersson-Bedoire "Stockholms byggnader" om detta är fel. Den sistnämnde förf. har f.ö. bett om ursäkt för detta). Kanonförråd och vagnslider är vad detta har varit och förblev under lång tid. En slags centraldepå för den svenska kanontillverkningen från sådana platser som Âkers Styckebruk, Carl Gustafs Stads gevärsfaktori i Eskilstuna, Skultuna och Ankarsrum, ja till och med från den begynnande verksamheten i tidigt Bofors vid Karlskoga. Hästar drog och släpade eldrören i olika lavettage och kaliber ut och in genom portarna med kullersten i backarna, som ännu står kvar. Men något hem i Stora Stenskjulet hade de aldrig. Vad skulle det ha tjänat till? Av detta nödvän-diga stall står ju hela husgrunden kvar mitt i parken. Där fanns plats för uppåt femtiotalet hästar, när här var som livligast. Avslut-ningsvis brukar jag summera epoken med att läsa - alt. sjunga - andra versen av ""Björneborgarnas marsch" med text av Runeberg:

Bort! Bort! Vila, rast och fred
En storm är lös, det ljungar eld
och fältkanonens åska rullar ...

Den svenska fältkanon, vars åska här hörs rulla, den kom med allra största säkerhet från detta Stora Stenskjulet.

Artillerikyrkogården

Karl Johans-förrådet (RTPK:s kansli)

Stora Stenskjulet heter så, därför att det en gång fram till slutet av 1800-talet hade en pendang, ungefär där Radiohusets kontors-byggnad nu är belägen, som betecknades Stora Träskjulet. Dess funktion var av olika slag. Som också speglar det sociala livet inom denna mycket slutna enhet, vilken så påtagligt levde sitt eget liv.
I Stora Träskjulet fanns diverse upplag och förråd, där fanns också minst en bostad, förmodligen flera, tillfälliga, där låg en lokal, ovisst hur stor, där de många barnen, vilka bodde med sina föräldrar på platsen, gick i skola tidvis. Samma lokal nyttjades av och till som gudstjänstlokal, för det var faktiskt ganska långt att traska från denna utkant ända in till Ladugårdslands kyrka. Särskilt vintertid, då snöstormen yrde över de öppna fälten.
Apropå bostäder så fanns det flera inom staketet. Den magnifikaste tillhörde kom-mendanten på platsen, oftast en artillerimajor, och det var det vackra Corps de Garde, vilket studiolängans utlöpare mitt emot nuvarande amerikanska ambassaden brutalt skyfflade undan, när den fullbordats i mitten av sextiotalet. I det utrymme i Stora Stenskjulet, som numera disponeras som representationsmatsal, bodde länge en vapenhantverkare med familj, fyra personer. De hade torrdass och trädgård alldeles utanför knuten och ginade över Artillerikyrkogården, när de skulle ut och in. I våningen ovanpå bodde en annan civilanställd hantverkare med en något mindre familj. (Om allt detta kan läsas vidare, med illustrationer i Hedvig Eleonora församlingsblad julen 1983.)
Där trädgårdsgångarna korsas i övre änden av stallgrunden låg det länge en korsarmad träbyggnad i alla tider benämnd "Kyrkan". Det är den som återges på omslaget till boken "I radions kvarter". I någon mån kom den också till användning för gudstjänst-bruk, men inte alltför ofta, då den saknade eldstad. Detta gjorde den däremot särdeles lämpad som bårhus och likbod för de perso-ner, som faktiskt också avled på dessa bleka fält. Några av dem vilar på Artillerikyrkogår-den. Gudstjänstlivet tycks ha ombesörjts av regementspastorn på A 1 och dennas assisten-ter. Byggnaden monterades ned, då radion kom hit. Den skulle senare monteras upp igen inom Tekniska Museets hank och stör och bli hemvist för Alfred Nobels laborato-rium - ett slags dynamitmusem m.a.o. - därmed i någon mån återgående till en annan tidigare funktion som huset hade haft: ammunitionstillverkning och kulstöp-ning i äldsta dagar. Detta blev inte av.
Artillerilaboratoriets "huvudkontor" så att säga befanns under hela epoken inom Artillerigården på Riddargatan (Armsmu-seum). Där försiggick - oftare än här - artilleriets särskilda gudstjänstliv och skolun-dervisning. Viss sjuk- och hälsovård kunde också erhållas där. Denna direkta knytning mellan dessa bägge östermalmska lokaliteter kom de bägge anstolta fotgardena, Svea och Göta livgarden, att ha synnerligen uttalade synpunkter på, när de kom till platsen. Det blev ju till slut också just Kungl Göta livgarde, som fick ta över ansvaret mot den militära epokens slut. Alltsammans kom då att kallas för Göta livgardes park så där i största allmänhet. Om detta minner i dag endast gardets minnessten bakom Berwaldhallen uppe på kullen intill den Törnerska villan. Samt kanske i någon mån, att delar av TV2-teatern dragit in i 12. och 13. kompa-niets logement i kvarteret Garnisonen, vår närmaste granne på andra sidan Oxenstierns-gatan, där en försiktig ockupation tydligen inletts.
Vi är några stycken kvar, som framhärdar med gamla uttryck och beteckningar i en av Stockholms äldsta utkanter. Alltmer likt tämligen lyckliga gengångare rör vi oss inom staketet till ett egenartat område, vilket vi fått vara med och sätta vår prägel på.
På flera sätt.