Från Dagens Nyheter: Publicerad 3 augusti 2004 17:51

Han sprängde drömgränsen

Publicerad 3 augusti 2004 17:51

DN gratulerar/Erik Elmsäter

Namn: Erik Elmsäter.
Bakgrund: Femte generationen
stockholmare. En idrottens mångsysslare som började tidigt och inte har slutat än. Först yrkesmilitär, sedan
redaktionssekreterare på radiosporten och därefter direktör på teve.
Familj: Hustrun Eva och vuxna barnen Malin och Jan. Från sitt tidigare
äktenskap Eva och Per. Tolv barnbarn.
Bor: Öppet seniorboende i Täby.
Intressen: Golf, resor, pingis,
promenader och det mesta i idrottens värld.
Aktuell: I dag den 4 augusti är det 60 år sedan han satte världsrekord och sprängde drömgränsen nio minuter
på 3 000 meter hinder.


Idag är det precis 60 år sedanErik Elmsäter satte världsrekord på 3000 meter hinder på Stockholms stadion. 83 år gammal kan han fortfarande inte låta bli att ifrotta. Det blir golf ett par gånger i veckan.

Foto: Lennart Isaksson

 

Det regnade hattar, mössor, programblad och tidningar från Stadionhimlen. Speakern försökte gång på gång få fram resultatet i kalla siffror men avbröts av öronbedövande jubel.

- En sedan många år hägrande ...
Längre kom han inte.
Jubelorkanen dränkte honom.
- Erik Elmsäter har satt ...
På nytt överröstades speakern.

Publiken hade utan att höra sluttiden räknat ut vad som skett. Drömgränsen på nio minuter hade sprängts.

Erik Elmsäter grep tag i något av allt det som regnade ner från läktarna. Det blev en tillknycklad tidning. Med den vinkade han medan han sprang sitt ärevarv.

Det var de svenska ärevarvens tid, men ingen hade den dagen räknat med att Erik Elmsäter skulle göra ett, allra minst han själv. Han var lika glatt överraskad som publiken. Det var Gunders ärevarv alla var inställda på, Gunder Hägg som slog det ena världsrekordet efter det andra och drog fulla hus till arenorna. Även den här dagen slog Gunder Hägg till, världsrekord på två engelska mil.

Men det var Erik Elmsäter som sprängde en drömgräns. Tiden 8.59,6 stod sig ända till 1951. För svenska förhållanden skulle den inte vara så dålig i dag heller, även om det på den internationella arenan nu gått nio år sedan kenyanerna började löpa under nästa drömgräns - åtta minuter.

I Londonolympiaden 1948 fick han stryk av gamle rivalen Tore Sjöstrand. Men han knep silvret före Göte Hagström, tre svenskar på pallen.

Erik Elmsäter är en av de mycket få svenskarna som varit med i både sommar- och vinter-OS. Både i S:t Moritz 1948 och Oslo 1952 i nordisk kombination.

Det verkar inte finnas många idrotter som han inte prövat på. Handboll med Hellas i allsvenskan, visserligen bara en match men ändå. Och nära allsvenskan i fotboll med Värtan som under ett par säsonger i slutet av 30-talet var en sensation i Fotbolls-Sverige och slogs med Djurgården och Hammarby om avancemang till högsta serien.

Hur hamnade han, Enskedekillen, i Värtan, ett lag som sagts vara ett lag nästan enbart av Hjorthagsgrabbar?

- Jag stod i mål när vi lirade lite på kul ute vid Svedmyra, säger Erik. Då kom det någon och sa: Öh Jerka, haru lust å lira med oss i Värtan?

Krångligare var inte den värvningen.

Det blev spårvagn 19 till Slussen och spårvagn 10 till Lidingövägen och så att knalla uppför backarna till Hjortis för träning och matcher.

- Att vara fotbollsmålvakt blev man inte trött av, tyckte jag, så jag brukade till allmän förvåning köra tio varv runt plan direkt efter slutsignalen, säger Erik.

Han blev militär och fältjägare, och det var då det upptäcktes att han trots gevär, hjälm och kängor sprang och hoppade bättre än alla andra.

- Bli hinderlöpare, sa befälet.

Det blev han. På ren naturbegåvning.

- Jag hade aldrig någon tränare. En enda gång kallades jag till Stadion av Gösse Holmér. Han stod där i sin mössa, skinnpaj och med pipan i mungipan. Vi ställde upp några hinderbockar på plan.

- Spring, sa Gösse.
- Då gjorde jag det.
- Bra, sa Gösse.

- Så upprepades det några gånger. Och sedan bara gick han! Någon annan finslipning fick jag aldrig.

Modern femkamp, militärstafetter, truppgymnastik, stadslopp, skidor ... mästerskapen och segrarna är många. Men det som han alltid känt mest för är - backhoppningen.

- När jag var 12 år vann jag skol-SM i lilla Fiskartorpsbacken. Stockholm hade flera backar med elljus och vi åkte spårvagn dit på kvällarna och kånkade skidorna på axlarna. Backhoppning var stort då. Känslan av att sväva var oslagbar.

Erik Elmsäter är 83 år nu, men helt kan han inte låta bli att idrotta. Det bli golf ett par gånger i veckan. Och pingis tre gånger i veckan med de andra pigga seniorerna i bostadsrättsföreningen.

- Det måste hända något hela tiden, säger Erik Elmsäter. Så har det känts hela livet.


Leif Norrman